Att låta gå och lita på den osynliga handen är inte utjämnande. Den är precis tvärt emot, även om ett högre välstånd tenderar att sippra ned till dem längst till vänster i diagrammen så kan jag inte låta bli att tänka att det måste finns alternativa sätt att fördela resurserna.
Det här är ett uppdrag du får tillsammans med människor i ditt grannskap, på din arbetsplats, i schackklubben eller yogaklassen. Det är inte svårt alls. Ni samlas på kommunens idrottsplats. Det behövs ingen särskild utrustning, ingen förberedelse och inte heller några speciella förkunskaper. Under dagen kommer ni få många varma kramar, det är inte heller svårt.
Så här går det till. Vid entrén kommer alla att få 100 kronor i leksakspengar. 100 polletter med värdet en krona vardera. Ni vandrar omkring på idrottsplatsen, planlöst, pratar inte med varandra, försöker inte påverka någon annan eller göra skillnad utifrån hur personen ser ut. Behandla helt enkelt alla människor på precis samma sätt oberoende av allt du annars funderar på. På en given signal ger du bort en av dina leksakskronor till en person i närheten av dig och ge samtidigt personen en kram, se det som att du köper en varm och go alldeles härlig medmänsklig kram.
Det är inte säkert att du får en peng varje gång signalen ljuder personen närmast dig var vänd till någon annan den gången, men det kan också hända att du vissa gånger får fler pengar om du råkar vara i närheten av två eller flera personer som ger just dig sin krona den här gången. Då får du också ge bort två eller flera kramar. Om du har gett bort alla dina pengar, köpt kramar så att pengarna tagit slut, så kan du förstås inte köpa en kram förrän du igen har fått en peng av någon annan.
Vandringen och kramandet kommer att pågå hela dagen men det kommer att serveras mat med jämna mellanrum. Skulle det bli kallt eller börja regna så fortsätter vandringen inomhus eller så delas passande kläder ut. Ingen ska behöva lida nöd på något av livets nödtorft under vandringen. Signalen kommer att ljuda sammanlagt 1000 gånger och det sker var 30:e sekund. Det blir 2 utväxlingar i minuten. 120 på en timme och efter drygt 8 timmar är vi klara om vi låter bli att räkna pauser.
När alla sedan lämnar idrottsplatsen så redovisar de hur mycket pengar de har. Vissa har säkert kvar omkring 100 kronor, andra kanske har mer medan vissa har mindre. Fördelningen sammanställs i ett diagram. I diagramserien nedan kan du gissa vilket som avspeglar fördelningen efter dagen, i simuleringen som följer därefter så är det möjligt att testa den själv. Om du hellre bara vill se svaret så läs vidare istället.
Netlogo-simulering
Att fortsätta vandringen
Den långsiktiga fördelningen av pengarna är inte jämn. Den har i själva verket en mycket skev fördelning, den uppvisar en så kallad Pareto-fördelning. Hur kan det komma sig? Alla startade på samma mängd mynt. Alla följde samma enkla regel. Ingen hade en högre kompetens, förmåga eller agerade själviskt. Ändå blir det en mycket ojämlik fördelning av resurserna över tid.
Situationen är inte på något sätt unik och den uppstår i många sammanhang. I upprepade händelser där många personer är inblandade så kommer vissa personer att ha lyckan att få mer än de ger bort, och vissa under en lång tid. Ta aktiemarknaden som exempel. Det går inte att förutsäga hur marknaden kommer att utveckla sig på förhand, även om vissa vill påskina det för att framhäva sin egen förträfflighet och speciella förmåga. Alla måste chansa. Många kommer att förlora sitt satsade kapital, men med många personer som söker lyckan så kommer det alltid att finnas en mängd personer som lyckas pricka uppgångar under lång tid. Det är dem vi ser höjda till skyarna i media och som väcker avund bland vissa.
Kanske inte så smart som du tror?
Men simuleringen visar att de inte nödvändigtvis behöver har varit smartare än någon annan. Då många försöker kommer det vara vanligt att några har den turen under en tid. Tänk det här spelet. Vi samlar 1024 finansmänniskor i ett rum. Vardera har 1 miljon kronor som de tävlar med. Sedan möter de varandra i en utslagsturnering där vinnaren tar de pengar som den andre samlat på sig under tidigare matcher och går vidare till nästa omgång. Alla matcher avgörs med slantsingling. I omgång 1 sker 512 möten. Vi kommer ha 512 lyckliga framgångsrika vinnare som vardera har 2 miljoner kronor och går vidare till omgång 2. I omgång 2 sker 256 möten, segrarna i slantsinglingen står därefter med 4 miljoner kronor vardera. Omgång 3, 128 möten, 8 miljoner till segraren och förloraren försvinner, utblottad. Omgång 4, 64 möten, 16 miljoner till vinnarna. Omgång 5, 32 möten, 32 miljoner kronor. Omgång 6, 16 möten, 64 miljoner kronor. Omgång 7; 8; 128. Omgång 8; 4; 256. Omgång 9;
Vi är framme vid final! 2 tävlande kvar; 512 miljoner kronor vardera. Två mycket framgångsrika finansmänniskor står öga mot öga. Krona/Klave, begåvning i form av tur, avgör vem som är världens mest framgångsrika finansmänniska. Av 1024 från början lika kvalificerade personer står så slutligen tävlingens stjärna ensam kvar med äran, berömmelse och 1024 miljoner kronor som bevis för sin förträfflighet.
Tur som begåvning! Att vissa sedan kan förankra sin förmögenhet i råvaror i en annan tävling med andra vinnare och förlorare skapar bara en ännu skevare fördelning. Den som står utan kommer sannolikt aldrig med i lotteriet. Vi lever inte av kramar allena, och säkert finns det fler än jag som hellre ser att vi lämnade idrottsarenan med en mer jämlikt fördelad penningpåse? Uppenbarligen är det inte till majoritetens fördel att lämna det åt slumpen.
Mysteriet med den försvunna kronan
Men kanske är det någon som invänder mot proceduren att bara slumpmässigt byta pengar med andra, att i realiteten så motsvarar ju pengarna saker, vi får något tillbaka när vi lämnar pengen. Är inte den beskriva situationen en lek och lite samma sak som ”mysteriet” med den försvunna kronan. Säg att jag lånar 50 kronor var av två kompisar och sedan köper en tröja för 97 kronor. Jag har då tre kronor kvar. Sedan betalar jag tillbaka en krona till vardera kompisen. Jag är då skyldig dem 98 kronor och har en krona kvar. Det blir 99 kronor. Vart tog den sista kronan vägen?
Det är lätt att gå vilse i detta. Men saken är att jag ju köpt en tröja värd 97 kronor och jag har en krona kvar. Det är 98 kronor precis så mycket som jag är skyldig mina kompisar. Jag kan sälja skjortan igen för 97 kronor och lämna tillbaka de 98 kronor jag är skyldig. Situationen ovan där vi planlöst byter pengar med varandra glömmer bort att på verklighetens marknad så byter vi vanligtvis saker med varandra. Jag får en krona av dig och lämnar i utbyte en sak som jag har tillgång till.
Jag håller med om invändningen att bara byta pengar med varandra inte är särskilt likt en marknadssituation. Det är anledningen till att jag valde att skicka med en kram vid bytet, det skulle kunnat vara vilken tjänst som helst men det skulle ha förlängt resonemanget utan att leda till någon annan slutsats. Och ja, vi är selektiva i vem vi handlar med, men en sådan invändning skulle sannolikt bara skapa ytterligare ojämlikhet där de med egenskaper som andra uppfattar som mer tilltalande skulle få mer uppmärksamhet. Men i vilket fall som helst, alla har vi en kram att ge bort, den är gratis att producera, kräver inga speciella råvaror eller begåvning. Den kräver lite mod för vissa och förmedlar omtanke och medkänsla till de flesta. Och ändå kommer många i slutändan vara utan och några få ha mycket. Få av de saker som finns i naturen kan vi idag använda för att konstruera saker med eller försörja oss på då de redan tillhör någon annan. Och de som har tillgången till råvarorna är dessutom ofta också de som har tillgång till pengarna. Så kanske vi gått den där promenaden under många år redan utan att riktigt reflektera över det. Vi känner ju faktiskt igen den fördelningen i världen, den upprepas inom länder och mellan länder.
Många menar att tillväxt är lösningen. Om vi tillåter mängden pengar att öka över tid, exempelvis genom att gräva fram nya resurser och att skapa mer pengar allt eftersom resurserna blir fler så går det att lyfta den fattiga delen, säger man. Den rika delen blir dock ännu rikare och det är förstås delvis beroende på att den rika delen också är den som lättast kan lägga beslag på de nya resurserna. Alla andra måste arbeta för att få tillgång till dem.
Att låta gå och lita på den osynliga handen är inte utjämnande. Den är precis tvärt emot, även om ett högre välstånd tenderar att sippra ned till dem längst till vänster i diagrammen så kan jag inte låta bli att tänka att det måste finns alternativa sätt att fördela resurserna.
0 kommentarer